Per: "Min roll i laget är att tappa humöret"

Per "ryggsäcken" Bengtsson är Mardrömselvans bäste tacklare. Han brusar sällan upp men har en förmåga att minst en gång per match göra något som är på gränsen av vad som är tillåtet. Bloggen skickade som bekant ut en enkät om ruffigt spel. Här talar Per ut om sin syn på saken.

Vad tycker du är rätt nivå för gruff i en korpenmatch?
– Jag tycker att man ska få ha kroppskontakt i närkamper. Axel mot axel. Inte som Peab, som brottade och hockeytacklad våra spelar medan de sprang. Det var nära skador. Då kände jag ett behov av att gå in och bemöta det hårda spelet med samma medicin. Konstigt att speciellt nummer 6 och nummer 14 i Legends blev så paffa. De borde fått utvisningar tidigt i matchen.

Vad utmärker en bra domarinsats?
– Sätta en rimlig och jämn nivå tidigt i matchen, annars blir båda lagen griniga. En tackling som släpps igenom måste man få göra om utan åtgärd. Domaren kan genom sitt agerande avdramatisera tacklingar om han låter spelarna prata igenom situationerna direkt.

Har Mardrömselvans spelare lätt för att bli griniga?
– Absolut inte. Föredömena är #20, #6 och #4, som aldrig ger igen. Min roll i laget är att tappa humöret och ta på mig de oschystheter som andra inte har hjärta att utföra. Ibland sker det med dåligt omdöme, men jag vill hävda att jag alltid går på bollen, speciellt i glidtacklingar. Jag är van vid handboll, innebandy och amerikansk fotboll där ett visst mått av tufft spel hör till sporten.

Har du själv ett minne av någon extra hård närkamp under din tid i Mardrömselvan?
– Oj, oj, oj. Det är många. Jag skallade till exempel en motståndare på axeln efter avblåsning i Bromma förra året. Lite Materazzi, sådär. Min finaste – lagliga – glidtackling gjordes i eget straffområde i höstas i Johannesdal. En forward kom springande med bollen helt fri och jag satte fart direkt från sidlinjen, hoppade sista biten, gled i gruset, tog bollen och startade en kontring!

Berättat för #6
Foto: Johan Knobe