Subjektiva serien: Högerbacken spekulerar

Mardrömselvan förlorade gårdagens match mot serieledande B.E.R.T. Men i halvlek ledde fortfarande tabelljumbon med 1-0. Bloggen testar här ett nytt format på matchrapporterna: den "personliga" infallsvinkeln.

14.10. Blir upphämtad av Tommy #13 vid Skanstull. Han sitter och gasar i den moderna versionen av Mini-Coopern, som han lånat av sin svärmor. Hastighetsmätaren är stor som en frisbee, och placerad i mitten av instrumentbrädan. Vi kommenterar inredningsdetaljen. Tommy får tjuvstart. Svär.

200 meter längre fram hoppar dagens gäst, Fredrik Wenzel in. Han gillar inte hastighetsmätaren. Tommy frågar vilken som är närmaste vägen till Bromma, och erkänner att han har lite ångest. Peter Rolandsson har bett om skjuts, men Tommy sagt att det blir för krångligt att köra via Gröndal. Vi bestämmer oss för att det är lättast att köra via Fridhemsplan. (Osäkerhet råder, men för Tommys skull låter vi det vara osagt).

Vi börjar prata om dagens match. Wenzel har tänkt mycket, och kommit fram till att det är oviljan att göra sig spelbar, som ofta får korplag att förlora. De två medlemmarna ur lagledningen nämner man-mot-man-markering och hög press som dagens satsning.

Tommy svär igen. Något stämmer inte riktigt med bilkörningen idag. Wenzel berättar om han och Jespers årliga utdelning av priset "Guldratten". Den går till den person i bekantskapskretsen som kör tryggast i kombination med självsäkerhet men också med ett visst mått av aggressivitet. Pappa-körning med andra ord. Medpassageraren ska känna sig lugn. Tydligen har Peter Rolandsson tagit priset flera år. "Fan vad han har skjutsat oss mycket, svär Tommy och har nu riktigt dåligt samvete."

Ämnet Rolandsson får nu medpassagerarna Jon och Fredrik på gott humör. Wenzel berättar att han inte bara gillar Rolandssons bilkörning, utan också hans beryktade förmåga som "fixare". Han plockar isär motorcyklar bara för att bygga ihop dem igen. Han kopplar el och fejjar med båten och ställer alltid upp för sina kompisar när de behöver. "Sådana vänner ska man vara rädd om", säger jag och känner att nu kanske det är dags att lägga ner. Tommy kör ju faktiskt oss. Lite stöd och tacksamhet är han helt klart värd. Vid Bromma kör vi fel i en rondell.

Väl i hallen luktar det som vanligt. Svett och sportkläder. Vi värmer upp på en ledig plan och jag skjuter som alltid rätt dåligt. De enda bra skotten går rakt på Martin. Johan Grundberg är tillbaka efter lång ledighet och utlandsvistelse. Som vanligt skjuter han vansinnigt bra på stilla boll. Fick han öva mer skott på rullande skulle han vinna skytteligan. Inget snack. Snart matchstart. Tommy peppar igång laget lite mer än vanligt. Vi tjatar om press. De är fyra, vi är fyra. Man mot man när de har bollen.

Matchen börjar och pressen ger utdelning. Man känner att de är vassa, men vi bryter upp deras spel. Per får bollen och passar till Wenzel som på ett släpigt sätt tar sig förbi en gubbe och skjuter lågt till höger om målvakten. Glädjetjuten är ovanligt många och långa. Vi vet att vi är sämre än motståndet. Nu måste vi ge allt för att hålla det här.

Martin skriker och domderar. Tommy eldar på. I halvlek är vi nöjda och pratar om hur vi ska hålla ledningen. Vi är trötta. Markeringsspelet fungerar sämre och 1-1 är ett faktum. Vi får Wenzel utvisad efter en glidtackling men släpper inte in något under de två minutrarna vi är i numerärt underläge. Vi börjar tveka och hamnar för ofta mellan två spelare när vi markerar. Snart står det 3-1 till motståndarna. Både Martin och backlinjen hinner med några fina räddningar men framåt händer det lite för lite. Matchen är slut och Per (som leder skytteligan) ser väldigt nöjd ut. "Jag gjorde assisten".

Många glada miner. Förra veckan förlorade vi med 5-1 mot ett betydligt sämre lag. Tommy glad. Martin nöjd. Johan känner sig rostig säger han.

Bollen är borta. Jag letar och väl inne i bilen diskuterar vi innebörden och ursprunget till "börja på en ny kula". Kanske är dags nu.

Tommy får Rolandsson-ångest igen. "Han är fan arg på riktigt, säger lagledaren" Det sista vi ser när vi tutat på de gående är hans leende och vänligt vinkande arm.

Tyst resa hem. Två gånger hamnar vi i bussfil. Jag tänker på guldratten. Och på bra kompisar. Tommy släpper av mig vi Skanstull. Det snöar.

#6