Forza fotbollsvärlden!

I dag är det premiär för Fredagskrönikan här på Bloggen. Under säsongen kommer spelare, fans och korpenprofiler att delge läsarna sina tankar och känslor. Först ut är Mardrömselvans hårdskjutande forward Johan Grundberg (#8).

Jag får ta vid där Marcus Birro lämnade. Han slutade tyvärr sin vassa blogg på Svenska Fans efter kritiska kommentarer på lägsta dagisnivå. Jag delar i alla fall hans passion för det italienska. Vilket innebär att kastas mellan hoppet och avgrunden när landslaget eller, fram för allt, Roma framträder på de gröna fälten. Naivt, cyniskt, galet, självutplånande och några få stunder vackert som en renänassansmålning. Som livet självt. Någon sa ju att fotboll är så likt livet eftersom det inte blir mål så ofta. Som spelare i Mardrömselvan är den känslan en högst påtaglig realitet.

Att jämföra fotbollsländer, lag och ligor är säkert naturligt men kan också bli oerhört fanatiskt och barnsligt. Fördomar luftas i bloggspalter:
"I Italien rakar de benen och ägnar frisyren mer tid än träningen".
"I England spelas hård oteknisk tjongfotboll."
Det är klart att alla vill att det lag som ligger närmast hjärtat ska vara det bästa och vackraste bland de vackra. Men är det inte större att visa lite tolerans? Passionen är ju densamma. Under lunchrasterna avhandlar vi landslaget och division 15 i Korpen med samma intensitet. Skillnaden i kvalitetsnivå är så stor att det nästan inte handlar samma sport - men för oss känns det så.

Bara för att jag råkar gilla italienska tekniska backar som ömsom gör bort motståndare och ömsom sig själva måste jag inte håna försvarsspelarna i exempelvis Tippeligan. Om man ändå vill göra det så bör det nog ske med humor. Som att vad en norsk back kan göra med en fotboll kan en italiensk göra med en torsk ...

Johan Grundberg
#8 i Mardrömselvan