"Fattar fortfarande inte hur jag tog mig av planen"

En lång läkproccess inleddes i samma stund som Mikael Hedquist räddade Riksost farligaste målchans. Här berättar han om de senaste dygnens dramatiska utveckling.

Hur känns foten idag?
Tung och klumpig och kliig men inte så värst smärtsam trots allt. Fick en ask sepåfan-tabletter (eller hette de möjligtvis Citadon?) som kan tänkas hjälpa också. Gör annars mest ont när min dotter vill knacka på gipset. Och så börjar jag redan bli trött i det friska benet som ofta får göra hela jobbet, till exempel när jag ska upp och ned från toaletten (inga problem att torka mig i alla fall, det var värre när jag bröt ena handleden och stukade den andra i en annan korpmatch för några år sedan). Det mest smärtsamma hitills sedan i måndags var väl Mellbergs uppspel mot Ungern i går kväll.

Känner du bitterhet mot Mardrömselvan? Någon back borde ju kanske stått där i ditt ställe?
– Inte det minsta. Som jag sade redan efter mitt första gästspel så är inhoppen med M11 nåt att berätta för barnen om (även om de ofta sover när jag kommer hem från matcherna). Hann ändå med en handfull framträdanden i Bredäng och fick vara med på bild vid flera tillfällen. Vad mer kan man begära? Bittra kanske möjligen mitt andra lag, Arena, blir nu när deras begränsade trupp plötsligt blev flortunn.

– Mina defensiva kvaliteter är kanske inte de bästa, så möjligen borde någon backklippa fått i uppdrag att stå på mållinjen i stället. Men när #1 bad mig "ta stolpen" så tänkte jag att något lättare att markera finns väl inte. Hade dock inte räknat med att en riksostare plötsligt kunde prestera en riktig Koeman-projektil. Fattar fortfarande inte hur jag hann få fram foten. Eller hur jag tog mig av banan. Eller hur jag lyckades cykla hem genom kuperade Mälarhöjden. Eller hur jag hann duscha och natta barnen innan jag insåg att det nog var läge att besöka det stora sjukhuset alldeles granne med Mardrömselvans training camp.

Blev du väl omhändertagen på SÖSakuten?
– Måndagkvällar på akuten kan tydligen vara rätt kaotiska. Det är då alla som skadat sig under helgen nyckrat till och konstaterar att de behöver sys ihop. Men i måndags var det faktiskt lugnt och hela resan från att jag stapplade fram till receptionen och fick en ny patientbricka tills att jag fick hjälp med att ställa in kryckorna i rätt höjd tog 2-3 timmar någonting. Och då hann jag också studera en del andra inkomna fall, som killen som trodde han hade brutit handleden men bara fått en rejäl inflammation efter att ha knådat för mycket deg (!).

Berättat för #6
Foto #10