"Något att berätta för barnen"

Gästande Mikael Hedquist var en klippa på mittfältet, i en match som började med en mardrömsskada och slutade i en storseger.

Hur kändes det att gästa Mardrömselvan?
– Som en dröm! Här har man följt M11:s framfart via bloggen, lusläst varenda referat, detaljstuderat varje bildruta och undrat om elvan verkligen finns på riktigt. Bredängs bollplan har känts lika avlägsen som Santiago Bernabeu eller Stamford Bridge. Och så plötsligt står man där, mitt bland alla legendarerna, iklädd svart tröja med vitt klubbmärke bara några millimetrar från hjärtat. Något att berätta för barnen helt enkelt.

Har du något speciellt minne av matchen?
– Trodde först att mitt enda minne skulle bli att jag sträckte vaden redan i första närkampen. Så går det när man inte fyllt på med näring sedan 11.30-lunchen och börjat matchen stillastående på sidan. Förmodligen samma skada som jämngamla Niklas Alexandersson åkte på under EM, och det är ju inte precis den spelare man helst vill jämföras med. Men ju mer jag sprang, desto mindre kändes det, så det vara bara att bita hop, sparka och springa - och halta fram och tillbaka till skrivaren dagen efter på jobbet.

Annars är det förstås de individuella prestationerna man minns bäst. Pers helikopteruppvisning, Gabriels skott över från typ 40 centimeter och Tommys geni(t)aliska nedtagning innan andra målet. Och så spiken i kistan, Jons långdistansmissil som hade varit uppe och nosat på strålkastaranläggningen om det hade funnits någon.

Vad var största skillnaden mellan första och andra halvlek?
– Hela elvan tog ett steg upp i planen, kändes det som. Vi hittade varann bra redan i första halvlek, bollen gick som på ett snöre, men eftersom vi började anfallet långt ner i eget straffområde tog snöret liksom slut när vi kom halvvägs till motståndaremålet. Efter att den svartklädde herren blåst igång andra halvan slog vi första passningen lite längre, bland annat via oss defensiva mittfältare som plötsligt kunde dra igång offensiven också. Och plötsligt fanns det spelare kvar att passa till ända fram till mål. Och i mål! Dessutom tror jag att truppens bredd tog ut sin rätt. Vi hade avbytare på nästan alla platser, till skillnad från Makkabi, och kunde därför springa tills vi tappade andan och sedan hämta den igen vid sidan om en stund.

Berättat för: #6
Foto: # 10